Ensam

Det är så konstigt att man kan känna sig så ensam även fast man har tusentals människor som bryr sig om en, som tycker om en och det man gör. Jag har känt mig ensam under en lång period. Det värsta var när jag bodde i London. I nästan 6 månader kände jag mig som den ensammaste människan på jorden. Just för att jag var så långt ifrån mina vänner och familj. Jag var liksom helt ensam, även fast jag lärde känna nya människor. Men det är inte riktigt samma sak.
 
Mest av allt saknar jag närhet. Efter att ha vart singel i nästan 2 ½ år så längtar jag verkligen efter det. Och när jag började träffa den här killen så fick jag det igen. Att äntligen få pussas, kramas och mysa med någon. Och nu är allt det borta. Nu känner jag mig mer ensam än någonsin. Jag har faktiskt redan blivit utbjuden på två dejter men har tackat nej till båda. Dels för att jag inte riktigt känner mig 100% redo att börja träffa någon ny. Och dels för att jag fortfarande har starka känslor för killen jag dejtade. Det känns bara fel att vara med någon annan just nu. Men det sägs ju att lättaste sättet att komma över någon är att börja träffa andra. 
 
Att jag känner mig så ensam har nog också mycket att göra med att jag måste jobba hemifrån med mitt jobb. Jag träffar liksom inga människor om dagarna. Jag sitter bara hemma, ensam och jobbar. Träffar kompisar gör jag lite då och då, mest på helgerna. Men det räcker liksom inte. Jag tror att jag skulle behöva komma ut och träffa folk. Men det är lite svårt med de jobbet jag har. Jag har redan testat att sitta på kontor och jobba men det funkade inte. Jag har funderat på att skaffa någon ny hobby, men jag vet inte vad jag vill göra. Det finns ingenting som direkt lockar mig.
 
På måndag ska jag i alla fall äntligen få komma och prata med en psykolog. Fick en tid hos en privat och hon verkar jättetrevlig och bra. Så jag hoppas verkligen att jag trivs med henne. Det känns som en stor lättnad att äntligen få prata med någon. Jag har velat göra det i ca 1 år nu men aldrig tagit steget då jag hela tiden har trott att jag kan klara mig själv. Så det känns bra att det är på gång nu! ♥
 
 
#1 - - Nathalie:

Väldigt bra och starkt gjort att du sökt hjälp! Det är såå skönt att bara få lätta sig för någon som inte är en närstående, att få prata med någon som (förhoppningsvis) förstår. Jag har mått dåligt väldigt länge och under hela den tiden har jag tänkt och önskat att jag skulle våga ringa och be om hjälp, men jag vågade aldrig. Nu har jag dock gått i samtal typ tre år och jag är så glad för det. Ska väl inte vara tacksam kanske över att jag fick anorexi, men det var den som "tvingade" mig att söka hjälp och det har jag aldrig ångrat. Har världens bästa samtalskontakt idag och även om jag är långt ifrån frisk så är jag ändå lite lättare eftersom jag får dela med mig av mitt mående och får bra respons på det!

Stor kram!

#2 - - Dixi Wonderland - Toppbloggare hos Vione:

Tycker det är så bra att du bloggar så öppet om dina känslor, speciellt steget till att våga träffa en psykolog.


Och jag förstår dig precis när de kommer till ensamheten som det innebär att jobba hemifrån. Jag personligen tycker om att kunna jobba så här men jag har ju också Bonzo som gör att jag måste ut två rundor med honom så man kommer ut. Jag vet att du tycker om att gå promenader så det är kanske något du kan göra just för att komma ut och se lite ansikten? Kanske kan du kombinera det med din youtube kanal på något sätt? Bara lite ider :)

#3 - - Anonym:

Men sluta klaga, så weak du är

Svar: Sluta läsa min blogg då? Hur svårt kan det vara? :) Jävligt feg du är som är anonym dessutom. Eller nej juste, ditt ip-nummer har lämnats. Kommer att spåra upp dig :) <3
MOA MURDERESS

#4 - - ♥ Evahle.se - en blogg om psykisk hälsa ♥:

Skönt att du har fått en tid. Att få hjälp från psykiatrin har verkligen hjälpt mig. Hoppas du snart mår bättre. :) <3

#5 - - Anonym:

Oj, va länge du varit singel, sluta klaga och dra ut med dina polare och festa och LEV skit i nån jävla snubbe, vill du ha närhet så one night stand är u bra om man verkligen vill ha närhet.

Skönt du ska få hjälp iallafall (Y)

Svar: One night stand och att ha någon man vet att man kan mysa, pussas och kramas med är helt olika saker. One nights stands är bara att knulla och dra. Sånt är jag inte ute efter. :)
MOA MURDERESS

#6 - - Tsimtsim ☆ Alternative & Geek blog.:

skönt att du har fått en tid nu! Du kommer säkert hitta en hobby som känns lockande inom en tid, ge inte upp med det än!

#7 - - Anonym:

Som tips på hobbyn föreslår jag någon form av sport, t.ex cross fit eller motsvarande, eller varför inte street dance? Det skulle jag kunna tänka mig att du skulle gilla :)
Om inte sport låter lockande, så hands down, teater är det absolut bästa sättet att bota nedstämdhet. Jag minns en dag när mitt ex gjorde slut (per telefon, det aset) åkte jag på teaterträning samma dag. Det hjälpte otroligt mycket att första dagen få fjanta sig och spela teater, om inte det bästa man kan göra när man är ledsen!
Det gör dessutom en mer självsäker, och det skulle passa bra med tanke på branschen du jobbar i :)
Absolut, definitivt, testa teater/drama! Föreslagsvis en improvisationsklubb, de är de bästa!
Hoppas du hittar något kul för dig :)

#8 - - Nathalie:

Tycker det är extremt starkt av dig att komma iväg att prata med någon. Det kan vara svårt att bara komma iväg.

#9 - - Selma:

Säkert att du inte ska börja med en kurator? Paykologer pratar man inte ut med, de gräver i ens liv osv! Kram

#10 - - Ellinor:

Förstår hur du menar. Har visserligen inte varit singel lika länge, men känner mig så ensam här i sthlm. Känner nästan inga här, de jag var som närmast inom skolan bor inte kvar, vänner och familj bor hemma i barndomsstaden i Västmanland. Kan knappt tacka nej till jobbpass för måste kunna leva och spara pengar så känns som om jag nästan aldrig är ledig, och har inga vänner i närheten där jag bor som bara kan dyka upp spontant och hänga eller umgås. Ingen att lätta upp stämningen med liksom? SÅ SEGT, blir typ stressad på mina få lediga dagar om jag ska hinna träffa massa folk, göra roliga saker och samtidigt vila ut. Sjukt jobbigt

#11 - - Anonym:

Haha jag vet vad one night stands är ;)
Sa bara att man KAN göra så för man kan mysa pussas osv med en sån också ;)

#12 - - evelinaeleonora.blogg.se:

Skriv upp på en utbildning? Det finns språkkurser där man ses 1 gång i veckan. Skriv in dig i vikarie banker. Då kan du ju jobba lite hur du vill. När du kan. Tex inom vård och omsorg eller inom barnomsorg. Det finns mycket skoj man kan hitta på :)

#13 - - evelinaeleonora.blogg.se:

Skriv upp på en utbildning? Det finns språkkurser där man ses 1 gång i veckan. Skriv in dig i vikarie banker. Då kan du ju jobba lite hur du vill. När du kan. Tex inom vård och omsorg eller inom barnomsorg. Det finns mycket skoj man kan hitta på :)

#14 - - Linn:

Åh vad jag stör mig på folk som kommer med kränkande kommentarer. Dom har inte känt på att må riktigt dåligt, för om dom hade det, så hade man inte skrivit sånna kommentarer. Jag tycker du är grym som äns skriver ut här och öppnar dig. Det är bra att öppna upp sig, det finns alltid någon som vill lyssna och bli mer förstående. Jag själv har haft mycket problem med mitt psyke, ibland så dåligt att jag inte vill leva. Det har hänt mkt i mitt liv, och jag är rädd för framtiden. Men jag har fått lära mig under min uppväxt att man måste vara stark i det här livet, det är bara att sätta näven i bordet och fortsätta. Har gått till psykologer och allt möjligt sen jag vart liten, och nu väntar jag på att få göra en borderline utredning. Var med om en väldigt traumatisk händelse år 2014 då jag fick rädda min mammas liv, satt på knä och grät och skrek mamma medans jag pumpade på hennes hjärta medans min bror blåste in luft i hennes mun. Jag var helt säker på att jag skulle förlora henne framför mina ögon. Men hon klarade sig och det tackar jag gudarna för och även mig själv och min bror som fixade det. Hela det året var ett skit år, min pojkvän som jag hade då lämnade mig på samma gång och var med någon annan. Och han var min trygghet, mitt allt. Vi hittade tillbaka till varandra igen efter 1 år. Vi är tsm idag, men jag är rädd varje dag för att förlora honom, jag är rädd för allt nu känns det som , jag är jätte rädd för att förlora någon. Hände andra grejer det året också som jag inte vill gå in på nu. Efter det året så var det något som hände i mig, det utlöste nånting, vilket jag vet nu efteråt att det kan ha utlöst borderline, vilket det kan göra om man vart med om något jobbigt. Jag hoppas att du hittar rätt och får hjälp av att gå till psykolog! Nu blev de bara så att jag också öppnade upp mig men skönt att skriva av sig ibland.. Kram <3

Till top