Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag har så mycket jag vill få ut, men vet inte hur jag ska formulera mig. Den största anledningen till varför jag mår så dåligt och är så ledsen just nu är för att jag har slutat dejta den här killen jag träffade förut. Anledningen? ... Jag insåg att det inte skulle funka. Jag är bara så himla förvirrad just nu. Vet inte vart jag ska ta vägen. Har jag gjort rätt val? Har jag gjort fel val? Jag vet inte.

 

Jag letade inte direkt efter ett nytt förhållande. Jag gillade singel livet, var på väg att flytta hem från London för att fokusera på att ta hand om mig själv. Ja ni vet ju all skit som hände mig i London och att jag har mått otroligt dåligt under ca 1 år. Men helt plötsligt från ingenstans dyker den här killen upp i mitt liv och vi klickar direkt. Jag har aldrig någonsin vart med om att jag klickar så bra med en människa, och dessutom på så kort tid. Han var liksom speciell på något sätt.

 

Vi pratade i ca 3 veckor (för att jag fortfarande var i London) innan vi träffades på vår första dejt. Dejten gick superbra och efter det träffades vi jätteofta. Jag spenderade ofta hela helgerna hos honom och allt var så himla bra och jag kände mig så sjukt glad för första gången på väldigt länge. Jag vet inte vad det var med honom, men han kändes verkligen som the one. Vilket jag aldrig direkt har känt för någon förut. När jag går in i ett förhållande så går jag alltid in med inställningen att det ska vara vi resten av livet. Men jag har aldrig riktigt trott på det eller känt att det kommer bli så. Det har mer vart att jag har tvingat mig att tro på det, för att man är kär. Men med den här killen kändes det verkligen så.

 

Och nu kanske några av er tycker det är löjligt att man kan känna så starkt för någon efter att bara ha känt varandra i lite mer än en månad. Och jag hade förmodligen tänkt detsamma innan jag träffade honom. Men jag har på riktigt jättestarka känslor för honom och jag trodde verkligen att vi skulle bli något.

 

Men för nästan två veckor sedan vände allt. Jag öppnade upp mig och berättade en jättepersonlig sak om mig själv och saker som har hänt tidigare i mitt liv. Jag tänkte att det är bättre att ta det nu i början så att han känner till det innan det blir allt för seriöst. Jag är en ärlig människa och tycker absolut att man ska vara ärliga mot varandra i ett förhållande. Man ska kunna prata om saker och ting även om det är jobbiga saker. Men det var efter det som han började bli väldigt off mot mig. Det kändes liksom inte som att han direkt brydde sig längre. Jag kämpade och kämpade med att få hans uppmärksamhet och försöka förstå vad som var fel. Men jag fick aldrig något tillbaka. Och jag mådde så dåligt, och var så ledsen. Och jag tänkte hela tiden att så här ska man inte känna sig med någon, speciellt inte i början av ett förhållande. I början är man ju liksom nykära, har svårt att hålla sig borta från varandra, vill pussas och kramas hela tiden och ger varandra en massa komplimanger och bara är allmänt gulliga och kärleksfulla mot varandra. Det var inte mycket av sånt.

 

Jag var rädd att ta upp det och prata med honom om det med tanke på hur han reagerade sist när jag berättade om väldigt personliga saker. Jag var rädd för att han skulle säga att han inte gillade mig och att han inte ville fortsätta träffa mig. Men samtidigt behövde jag ändå veta om det var värt att fortsätta med tanke på att jag inte kände mig glad eller uppskattad. Så jag frågade honom om hur han tyckte att vår relation gick osv. Jag tänker inte gå in på vad vi pratade om för det är för personligt. Men efter att vi hade snackat lite insåg jag att vi har olika syn på hur ett förhållande ska vara. Och det var då jag kände att det inte gick mer. Jag orkade inte kämpa mer.

 

För mig är det jätteviktigt i ett förhållande att man visar att man uppskattar varandra, att man tycker om varandra. Och nu menar jag inte att jag vill ha blommor varje vecka och alltid bli utbjuden på fina dejter eller liknande. Utan för mig räcker det med lite komplimanger då och då. Att få höra att man är söt, fin eller vacker. Eller få höra att personen tycker om en. Att man pussas och kramas ibland. Myser framför en film tillsammans. De här småsakerna som vissa tycker är onödiga men som är viktigt för andra. Att man också är redo att kämpa för varandra. Att ha ett förhållande är ingen dans på rosor. Man kommer bråka, man kommer inte vara överrens om allt, det kommer finnas upp och ner gångar. Men är man med någon som man tycker om, då är man också redo att kämpa för varandra. Kämpa för att det ska funka.

 

Vi har helt enkelt olika syn på hur ett förhållande ska vara och det känns så drygt att det är just det som ska stå i vägen. Allt annat var ju perfekt. Ibland önskar jag nästan att han hade sagt att han inte längre ville träffa mig. På något sätt känns det lättare att gå vidare från det. Men att han faktiskt ville fortsätta träffas, och jag egentligen också vill det, gör allt tusen gånger jobbigare. Men jag känner även att jag inte har så mycket kvar att ge när jag liksom knappt får något tillbaka.

 

Min största tanke är om jag verkligen gjorde rätt som avslutade allt? När jag för första gången träffade någon som allt kändes annorlunda med. Någon som jag verkligen kände att det här kan bli något bra av. Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Det enda jag vet är att jag ska försöka gå vidare nu. Kärlek gör så jävla ont. 

 

 

Innan jag avslutar inlägget så vill jag också säga att jag hoppas ni förstår att det här var mitt val. Jag vet att det finns ett gäng personer där ute som hela tiden försökte förstöra mellan oss. Jag hoppas verkligen att ni har respekt nog att låta honom va. Skulle jag se att ni skriver något drygt till honom eller liknande så kommer jag att bli jävligt arg och jag kan lova er att jag kommer göra något åt saken. Jag hoppas verkligen att ni kan visa lite respekt. Till er andra vill jag bara säga tack för att ni finns, jag vet inte vad jag skulle göra utan er ♥