Fobin som begränsade hela mitt liv
Jag tror att de började när jag gick i 6:an, jag var alltså då 11 eller 12 år. Jag minns inte hur den kom men jag tror att det var efter att min kusin spydde i våran bil (hon är åksjuk). Efter de så fick jag fobin. Det som är jobbigt är ju att må illa och när jag mår illa så vill jag bara fly. Vill bara ta mig hem så fort som möjligt för hemma känner jag mig trygg. Fobin ledde till att jag ofta mådde illa. Jag mådde ju inte illa på riktigt så att jag skulle spy, utan det var ju bara mina tankar som framkallade illamående och så fort jag mådde illa så trodde jag att jag skulle bli magsjuk och spy. Detta ledde till att jag mådde illa i princip varje dag i flera år. Den jobbigaste perioden var i 8:an för då hade den nått max. Jag mådde sällan illa hemma, men när jag gick till skolan, satt på lektion osv så kom illamåendet och då ville jag bara springa hem eller åtminstone vara nära en toalett. Detta ledde till att jag nästan aldrig var i skolan under 8:an. Lyckades jag ta mig till skolan och började må illa så skolkade jag från lektionerna. Jag var livrädd!
Fobin har även lätt till att jag inte vågade åka buss, tåg, bil och de begränsade mig sjukt mycket. Jag ljög för mina kompisar att jag inte kunde hänga med dom till stan eftersom jag inte vågade åka. Och jag mådde jättedåligt av de. Jag ville ju mer än annat att vara med dom och jag kände att jag kom allt längre och längre ifrån dom p.g.a. min fobi. Jag vågade inte heller sova över hos någon, jag vågade inte vara hemma hos någon som jag inte kände ifall jag skulle må illa och då skulle vara pinsamt att springa till toaletten hela tiden. Fobin förstörde för mina förhållanden jag hade. Den jag var tillsammans med var alltid hemma hos mig och sov hos mig för jag vågade aldrig sova hos den personen för tänk om jag skulle börja må illa på natten och inte våga gå på toaletten? Jag vågade inte heller äta ordentligt, för om jag åt mig mätt då började jag må illa och då skulle jag få panikångest och bli rädd. De ledde till att jag nästan aldrig åt i skolan, jag åt ALDRIG tills jag blev mätt, jag gick ner i vikt och mådde sjukt dåligt. Den här fobin jag har begränsade mitt liv sjukt mycket. Det var så nära att jag nästan bara höll mig hemma. De va de enda som kändes bra, hemma va jag trygg.
Jag började söka hjälp rätt tidigt och då gick jag till BUP men jag tyckte inte alls att dom va bra där! Det sög verkligen och jag ville aldrig gå dit. Jag mådde nästan dåligare av att gå dit än att inte göra de. Jag trivdes inte och fick ingen bra hjälp. Så jag ville tillslut inte ha någon hjälp. Det var inte förns jag blev tillsammans med Julia som jag verkligen ville ta tag i detta och bota det. Julia bodde i Eskilstuna så om jag skulle åka till henne skulle jag först vara tvungen att åka buss och tunnelbana i 30 min, sen från Centralen skulle jag ta ett tåg måt Eskilstuna som tog någon timme och sen dessutom därifrån åka hem till henne. På den tiden vågade jag inte ens sätta mig på en buss. Så Julia var så snäll och kom alltid till Sthlm och sov alltid hos mig. Men jag kände att de var orättvist och jag ville ju jättegärna åka till henne och se hur hon bodde och så. Hon hjälpte mig mycke under den tiden faktiskt för hon hade själv haft samma problem fast kanske inte lika kraftigt som jag, så hon förstod mig så som ingen annan gjorde. Hon fick mig faktiskt att våga åka. Jag åkte till henne 2 gånger och det gick riktigt bra faktiskt, även fast jag mådde illa, men jag gjorde ju de för våran skull, jag ville så gärna vara hemma hos henne också. Men sen så gjorde vi slut och jag slutade åka buss och sånt för då hade jag ingen "mening" med att göra det, tänkte jag då. Men jag sökte hjälp ännu en gång, den här gången gick jag på KBT (kognitiv beteendeterapi) där jag fick prata om mina tankar och även utsätta mig för de jag tyckte var jobbigt. Först fick jag börja med att skriva upp varje gång jag mådde illa. Vart jag befann mig när jag mådde illa, vad jag tänkte på, vad jag gjorde när jag mådde illa och hur jag gjorde för att lösa det. Och det hjälpte mig att förstå varför och när jag mådde illa. Och sen när jag hade förstått vad det var som fick mig att må illa så kunde jag ta steget närmare. Nu skulle jag utsätta mig för de jag tyckte var jobbigt.
Jag började med skolan. Om jag började må illa i klassrummet så brukade jag alltid ta mina saker och gå hem eller springa in på toaletterna och sitta där tills illamåendet gått över. Men nu när jag skulle utsätta mig för de jag tyckte var jobbigt så var jag tvungen att stanna kvar i klassrummet även fast jag mådde dåligt. Detta var såklart sjukt jobbigt och jag fick panik, men jag lyckades ändå sitta kvar. Och ju mer jag stannade kvar när jag mådde dåligt desto minde illa mådde jag på lektionerna. Tillslut blev jag inte så rädd när jag satt på lektionerna och kunde konsentrera mig på arbetet även fast jag mådde dåligt, jag lärde mig att det inte var farligt. Sen gjorde jag samma sak med buss, tåg, bil osv. Jag började med att sätta mig på bussen för att åka till sickla. Jag började med korta sträckor för att lära mig att inte gå av så fort jag mådde dåligt. Jag övade och övade och tillslut hade jag inga problem med att åka buss. Jag övade på att utsätta mig för allt de jag tyckte vad jobbigt och lärde mig att det faktiskt inte var så farligt att åka buss, de var inte så farligt att stanna kvar på lektionerna när jag mådde dåligt. Med hjälp av detta så blev mitt liv inte så begränsat som det var innan.
Idag har jag inga större problem med fobin, jag har kvar den men jag har lärt mig att hantera den. Idag har jag inga som helst problem med att åka buss, bil, t-bana, gå till skolan, äta eller något sånt. Jag mår nästan aldrig illa nu för tiden och när jag väl mår illa så tar jag det lugnt, andas och tänker på att det bara är mina tankar som spökar igen. Jag gick från ett liv där jag för det mesta höll mig hemma och inte vågade göra någonting, till ett liv där jag vågar göra allt som jag inte vågade förut! Det tar tid, men det går att lösa! Det gäller bara att man kämpar och verkligen vill göra någonting åt det.
mes
Det låter som att du skriver om mig.
Senaste året har varit otroligt smärtsamt med denna fobi och just nu börjar jag kunna ta några steg framåt, det är jobbigt, men jag börjar bli liiiite bättre. Nu i magsjuketider faller jag dock tillbaka i alltför många gamla mönster, fan vad dåligt jag mår...
Det är viktigt att berätta sånt här, du är stark! <3
Då har jag nog samma som de då med illamåendet :P
Tycker det är fint att du skriver sånt här :D
Stark du är!
Bra att det nästan är över nu:)
Tack för att du delger dig dina erfarenheter om fobier. Det måste ha varit grymt jobbigt....
Ha en bra dag
Thaikalle
Måste varit jobbigt. Men det var ju bra att det blivit bra! Själv är jag rädd för att äta endel mat för jag är rädd för att kräkas. Det är min barndoms fel. Jag tvingades äta endel mat som jag inte kunde svälja. Idag är det inte någon utav mina kompisar som förstår mig. Dom kommenterar att jag aldrig äter och sånt. Det är jätte jobbigt.
Du är så sjukt jävla awesome som skriver sånt här <3
c:
det e bra att det e nästan över <3 ^^
Wow..
Tycker det är grymt bra att du skriver om det, både att du vågar & att du visar ett sätt för andra att klara av det om dem har det.
Beundrar dig verkligen :) <3
glad att det fixade sig för dig! synd att det inte gjorde det tidigare dock.. fast, jag tyckte om att vara hos dig. haha :)
Inspirerende historie. Flot, du er kommet over det! :D
- Ida / couturexx.blogspot.com
Vad duktig du är! Jag är stolt över dig.
Jag har varit med om exakt samma sak.
Det var ganska nyligen typ, när jag började 8an började det. Precis som du var jag livrädd för att spy och mådde därför alltid illa och fick panik pga det. Jag åt inget knappt. För åt jag för mycket mådde jag jävligt illa men åt jag ingenting mådde jag oxå illa. Jag vågade inte åka någonstans med någon, men det värsta var att jag vaknade varje morgon vid 6 och mådde illa och allt. Det var skitjobbigt när jag hade kille och då vågade jag nt sova över hos honom eller åka till honom för han bodde 2 h ifrån mig. Jag vågade knappt äta hos kompisar eller något.
Jag har äntligen kommit över det. Jag ville så innihelvete att det skulle ta slut och jag vetifan hur jag lyckades. Men jag gjorde det.
Jag är glad att det inte är så för dig längre,för jag vet hur svårt och jobbigt det är. Ingen förstod ju heller.
Kände för att skriva av mig.. yeah,hade brao.
Jätte bra inlägg! :D
jag kan känna igen mig lite.
jag hade något liknande med maten för något år sedan
då mina föräldrar skiljde sig för andra gången.
Besökte också PBU, men jag mådde inte så bra då heller.
Blev typ inte så stor skillnad. Jag mådde illa hela tiden och åkte hem från skolan jätteofta.
Ibland bröt jag ihop och började gråta för ingenting, det var de jobbigaste jag varit med om.
Kan fortfarande ibland ha perioder då jag inte äter
speciellt mycket och när jag har magsjuka kan jag
inte äta överhuvudtaget, har varit nära att bli inlagd på sjukhus några gånger för att jag mådde
så illa, det var verkligen sjukt...
Så kan förstå dig, även om jag inte varit med om allt... <3
Man klarar det tillsammans!
Man kan inte tro att du vart med om allt det :<
Men modigt av dig att sitta kvar osv fast du mådde dåligt ^^
Jag lider också av emetofobi, fast min yttrar sig lite annorlunda. Jag har aldrig varit rädd för att åka tåg eller ta i handtag som en del andra, däremot får jag lätt panik om jag eller någon i min närhet mår illa. Sjukhus är inte ens att tänka på. Dit går jag inte frivilligt. Jag klarar inte av att säga de ord som står för det jag är rädd för. Säger någon något av dessa ord mår jag genast dåligt.
Men jag har inte låtit detta ta över mitt liv. Visst kan jag tycka det är obehagligt att gå på uteställen, men jag struntar inte i att gå dit bara för det.
Det som gör mig mest förbannad är att folk oftast inte förstår att det här kan vara en riktig fobi. De flesta beter sig som att man bara är äcklad av det vilket är rätt normalt, men det är ju mycket värre än så. Styr det ens liv på ett eller annat sätt så är det en fobi. Tycker folk kan vara riktigt respektlösa när de kan sitta och prata om detta när jag är i närheten. Jag tycker inte spindlar är äckliga, det betyder inte att jag måste sitta och babbla om dem med en som uppenbart har en fobi för dem.
Bra att du upplyser folk om detta, att det faktiskt är en fobi som många är drabbade av.
Jag lider också av någon liknande. I grunden är jag rädd för att kräkas, vilket leder till att jag blir helt panikslagen om jag ser någon kräkas, eller om någon bara mår illa. Jag måste åka buss eller tunnelbana varje dag till skolan, vilket blir rätt så jobbigt eftersom jag alltid tänker "tänk om någon kräks här inne, då måste jag hålla andan och springa av så fort som möjligt". Nästan varje kväll oroar jag mig för att min lillebror ska kräkas under natten, och bara han hostar eller vrider på sig blir jag rädd.
Har alltid varit lite såhär, men de senaste åren så har det blivit värre. Antar att jag fått det p.g.a att min mamma är lite likadan, och att hon alltid panikat lite när någon kräkts.
Somsagt så är jag rädd för att kräkas i grund och botten, speciellt rädd för att göra det i skolan eller ute.
Dessutom:
Idag så var rubriken "Så skyddar du dig mot kräksjukan" på alla metrotidningar, vilket inte var så roligt för mig att se, speciellt inte på en fullproppad buss..
Att du skriver om det här känns väldigt bra, för även om jag inte riktigt känner som du så känner jag igen mig, och känner att jag inte är ensam om det här. Tack så jättemycket!
Det är starkt att du vågar berätta sådant här! Vad bra att du har kommit över det! <3
kram
Vet precis hur du känner :/ Själv har ja panikångest och mår illa och får ont i magen så fort ja ska göra något "ut över de vanliga".. Är skit rädd för att ja måste spy eller behöva gå på toan eftersom att ja även får ont i magen, när ja inte är hemma eller hos kompisar som känner mig utan och innan.. Har haft min panikångest hela livet till och från och vet precis hur du känner :(
jag förstår hur jobbigt de är med din fobi,
jag är själv så FRUKTANSVÄRT mörkrädd, det låter kanske jätte löjligt men jag kan verkligen inte sova i ett helt mörkt rum.. jag blir rädd för minsta lilla ljud och ligger vaken hela nätter bara för att jag tror att det ska hända något hemskt.. ibland vågar jag inte somna för att jag blir rädd att jag inte ska vakna igen.. jag går helst inte ut på kvällarna alls, om jag måste så måste där finnas någon som går med mig.. inte alls lika hemskt som din fobi va tycker jag men det är skit jobbigt, jag är 17år och rädd för mörkret, många skrattar åt mig men så är det iallafall..
så jag förstår dig att det är skit jobbigt med fobier, starkt att du delar med dig till dem som har samma problem!
kram!
Va hemskt :S men bra att de är över! :D
Fan vad alla bloggar om sina fobier, kom med någonting eget istället.
Jag har emetofobi så det bara skriker om det. Mest rädd är jag för att andra ska bli sjuka och smitta mig, jag vågar lita på mig själv men inte andra. Jag tror att andra är sjuka och måste kontrollera HELA tiden att de mår bra. Var tionde minut ropar jag "hur mår du?" till sambon.
JÄVLAR VA COOLT HÅR! :OOOOOO skit häftigt!
Har också det där, fast till en låg grad. Jag mår illa direkt jag ska nånstans, för att jag är rädd för att jag SKA BÖRJA må illa och inte ha tillgång till toalett eller så. Vet hur jobbigt det kan vara! Dock har jag hört att man lättare börjar må illa om man har lågt blodtryck, så testa att röra dig mycket :) Då höjs blodtrycket och illamåendet kan börja försvinna! :) Kanske inte fungerar på fobi, men värt ett försök :) Själv har jag fobi för dinosaurier xD Ungefär som hon på Outsiders. Jag skulle aldrig gå in i ett rum med dom där äckliga ödlorna, aldrig!! Jag såg nog Jurassic Park i för tidig ålder :D haha
Sett på Outsiders inte? lol.
Hej!Skulle du kunna göra en Design till min blogg?:)
Så hade jag det typ för ett år sedan... Jag mådde illa så fort vi skulle någonstans, om vi skulle på resturang eller hem till någon släkting eller vad som helst. Det var bättre när jag var hemma men ändå inte bra. Jag mådde väldigt illa på kvällen när jag skulle sova vilket ledde till att jag hatade att gå och lägga mig. Jag kunde börja må illa av en sån liten sak som att ett tv-program tog slut, töntigt kanske i know.
OCh så fort jag började må illa så blev det bara värre och jag började skaka och hyperventilera. Några gånger framkallade jag kräkningar av att jag spände mig för mycket. Så, i know the feeling, i guess..
Gick också till BUP för att få hjälp förut. Dom är helt värdelösa verkligen. Som du sa, dom gör det bara sämre. Usch.
Hej. Tack för att du har berättat om allt detta, vad jag märkte var att du inte hade skrivit ut namnet på fobin så jag tänkte att du kanske inte visste att den har ett namn. Det heter Emetofobi och jag har haft samma fobi hela livet. Jag har själv kämpat med läkare, psykologer, Kbt och diverse sedan 15 års ålder, är nu 25 år. Fobin har nyanserats för min del,allt från att vara isolerad i lägenheten i över 3 veckor med självmordstankar till at faktiskt kunna sitta på ett tåg. I dagsläget är fobin rätt ila då jag är gravid (v.24) och har haft en hemsk graviditet med ständigt illamående och mycket kräkningar. Jag lever fortfarande men detta har förvärrat min fobi mycket. Ville egentligen bara tacka dig för att du delade med dig av din historia och att tipsa dig om www.emetofobi.se.
Elin
Fobin för att det ska börja brinna känner jag igen så väl! Jag vågade inte sova om nätterna jag låg istället och tänkte på hur jag skulle varna mina syskon och mina föräldrar. Tillslut gick det så långt att jag flyttade ut alla mina gosedjur till garaget så att dom inte skulle brinna upp. Men som du sa, det försvann med åren.
DET DÄR ÄR EXAKT DET JAG GÅR IGENOM JUST NU! jag har haft det typ hela mitt liv och inte förrän NU så har jag börjat med den dära behandlingen. Skönt att höra att det har gått över för dig, för det har det inte gjort för mig - än. Men jag jobbar på det. Vet hur det känns att känna att hela ens liv är begränsat och man inte kan leva normalt. Det känner jag hela tiden och har precis lärt mig att åka buss...
Strongt av dig att skriva om det på bloggen, funderar på att göra samma sak.
STARK TJEJ DU!!
Jag såg precis outsiders på tv5 play, som handlar om en tjej som också har väldigt allvarlig fobi mot att bli illamående. Kan faktiskt känna igen mig lite, när jag var yngre hade jag fobi mot att åka någonstans för jag var jätterädd att kissa på mig, jag var nästan aldrig hemma hos kompisar för jag var så rädd, men det är borta nu, och det är vääääääldigt skönt.
hej jag heter ellen och jag är 13år gammal och jag gillar din blogg hur kan du vara så själv säker det är jette braa att du är det jag tycker inte det spelar någon roll om man är bi gay leb skit i allt det ända som räknas är faktiskt kärlekaen och vem man tycker om du sa ju att du har haft problem med dina fobier själv har jag adhd det är jobbigt men jag moste leva med det för alltid så jag förstår dig och jag hatar oxsåå mobbare dom är så jäkla taskiga själv har jag varit mobbad och jag har några år kvar i skolan åtminstonde rätt skönt i allafall men hur gör man såå att man liksom får själva lucken på håret för jag skulle oxsåå vilja göra så med mitt hår har du några tips på tonig som funkar jag bor tyvärr inte i stocholm jag bor i eskilstuna men har du endo några braa tips för jag har ganska brunt hår och jag får bara tona håret hehe jag gillar att prata med folk och jag undrade om du har fecebook oxsåå :) från din nya vän ellen eller edie ps om du vill vara min vän så klart :)
Jag har en fobi...
O de är att vara bland folk jag inte känner.
Det är verkligen super jobbigt för jag är så osäker.
Det har blivit värre och jag vågar nu mera knappt titta på folk utan går bara o tittar ner i marken...
Märker dessutom att folk tittar extra mycket på mig pga av min stil o det tar jag som att folk tycker att jag är ful, tjock eller konstig.
O de blir inget bättre av att ja inte gillar mig själv heller ...
Finns även folk i skolan som skriker ''jävla emo gå och dö''' efter mig...